|
|
||||||||||||||||||||||||||
|
|||||||||||||||||||||||||||
|
Visst
stannar vi alla upp ibland och bara iakttar. Vi blir seende varelser
i universums mitt. Så registrerar här kameran i långa
sekvenser naturens tillstånd av andning.
Fölet håller sig stilla intill mammans trygga kropp, sjöns
vattenspegel vilar, humlan söker sitt nektar. Det som sker är
det outsägliga, då människan kan sluta vara människa
och i stället sjunka in i världsrymndens famn. |
|
Den
enda rörelse som kameran utför är fotografens små naturliga
rörelser
eller båtens svaga gungning. Inga kameraåkningar, små zoomningar,
bara omärkliga klipp då de små händelserna fogar
sig samman i återupprepningens
naturlighet. |
Musiken
lyfter, med sina nutidsklanger, berättelsens lätta dramaturgi
upp från
den banalitetens gräns-trakter som dessa lyckotillstånd lätt
kan förleda
oss till. Men det är ändå just sådana påminnelser
i det gränsland, som vi måste få ta del av, nu i vår
splittrade, upphuggna tid. |
Hade jag fått önska hade jag önskat att konstnärerna också gett själva visningen en egen form. Nu löper bildsekvens efter bildsekvens som i en rätlinjig tid. Med parallella filmer i ett tätare rum, hade vi kommit ännu närmare den känsla filmen väcker hos oss. Men man kan ju inte få allt. |
||||||||||||||||||||||
TERROIRE Härnösands Konsthall 2006 Arr Härnösands kommun |
Jag
kan nog inte minnas mina intryck under min första sommar
i livet, från barnvagnen under träden,
hur vinden lekte bland löven och fåglarna sjöng.
Men en grundton av något sådant väcktes i mig när jag tog del av filmen Terroire av Sol Morén och Jonas Holmberg på Härnösands Konsthall. Långt borta från rockvideons hetsande dunk, men mycket nära de egna hjärtslagen och stillheten i den evighet som vi medvetet bara får gästa med våra korta liv. Den korta evigheten tycks filmen beröra. >>> |
||||||||||||||||||||||||||